konjunktiv

Definition från Wiktionary, den fria ordlistan.
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Se även Konjunktiv.

Wikipedia har en artikel om:
konjunktiv

Svenska

[redigera]

Substantiv

[redigera]
Böjningar av konjunktiv  Singular Plural
neutrum Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
Nominativ konjunktiv konjunktivet konjunktiv konjunktiven
Genitiv konjunktivs konjunktivets konjunktivs konjunktivens
Böjningar av konjunktiv  Singular Plural
utrum Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
Nominativ konjunktiv konjunktiven konjunktiver konjunktiverna
Genitiv konjunktivs konjunktivens konjunktivers konjunktivernas

konjunktiv

  1. (grammatik) modus som uttrycker något ovisst, potentiellt eller något som talaren inte kan gå i god för
    Etymologi: Sedan 1753 av latinska (modus) conjunctivus. Av conjungere "sammanbinda; göra beroende".
    Grammatik: Ordet konjunktiv kan vara både utrum och neutrum enligt SAOB (1937). Ibland används den latiniserade formen konjunktivus, fast denna är emellertid mycket sällsynt i modern svenska. I många språk, varibland svenska, norska och danska ingår, finns både presens och preteritum (imperfekt) konjunktiv.
    Användning: På svenska kan konjunktiv i vissa konstruktioner ersättas med hjälpverbet skulle men kan annars användas i exempel som vore (av vara), finge (av ), ginge (av ), funnes (av finnas), bleve (av bli), komme (av komma), hjälpe (av hjälpa) och skydde (av skydda).

Översättningar

[redigera]

Adjektiv

[redigera]
Böjningar av konjunktiv  Positiv
Attributivt
Obestämd
singular
Utrum konjunktiv
Neutrum konjunktivt
Bestämd
singular
Maskulinum
Alla konjunktiva
Plural konjunktiva
  Predikativt
Singular Utrum konjunktiv
Neutrum konjunktivt
Plural konjunktiva
Kompareras inte.
Adverbavledning (konjunktivt)?

konjunktiv

  1. (om modus) icke självständig
    Besläktade ord: konjugera, konjunktion