Arnold var 1697–98 professor i historia i Giessen. Efter flerårig skilsmässa från kyrkan var han kyrkoherde i Allstedt och Werben, och superintendent i Perleburg, Preussen. Han slöt sig till den radikala pietismen och har givit uttryck åt dess svärmiska mystik i sitt verk Geheimnis der göttischen Sophia (1700).[1]
Mest känd för eftervärlden är Arnold som författare till "radikalpietismens bibel", den monumentala Opartiska kyrko- och kättarhistoriken (Unparteyische Kirchen- und Ketzer-Historie) från 1699-1700. Detta är allt annat än opartiskt i det att all fromhet tillerkännes kättarna, medan kyrkan alltid har orätt. Det har dock bidragit till att ge den kyrkohistoriska forskningen en mera psykologisk inriktning och kastat nytt ljus över hithörande frågor i kyrkans historia.[1]