Violsnäcka
| Violsnäcka | |
 Glaucus atlanticus | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Blötdjur Mollusca |
| Klass | Snäckor Gastropoda |
| Ordning | Bakgälade snäckor Opisthobranchia |
| Underordning | Nudibranchia |
| Familj | Glaucidae |
| Släkte | Glaucus |
| Art | Violsnäcka G. atlanticus |
| Vetenskapligt namn | |
| § Glaucus atlanticus | |
| Auktor | Forster, 1777[1] |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Violsnäcka (Glaucus atlanticus) är en havslevande art av pelagiska nakensnäckor i familjen Glaucidae. Det är den enda arten i släktet Glaucus[2] men är nära släkt med Glaucilla marginata, en annan medlem i familjen Glaucidae.
Utseende
[redigera | redigera wikitext]Violsnäckan mäter vanligtvis mellan 5 och 8 cm,[3] men den största funna exemplaret mätte 40 cm.[4] Den har fingerliknande "fjädrar" som sticker ut från kroppen. Den är intrikat mönstrad med silvergrå skimrande rygg (som egentligen är dess fot), och mörk- respektive ljusblåmönstrad mage.[5]
Utbredning och habitat
[redigera | redigera wikitext]Nakensnäckor lever pelagiskt och finns runtom i världens hav, i tempererade och tropiska vatten. Violsnäckan förekommer bland annat utmed östra och södra kusterna av Sydafrika, i europeiska vatten, utmed östkusten av Australien och Moçambique.[6] Violsnäckan flyter upp och ned vid vattenytan.
Ekologi
[redigera | redigera wikitext]
Violsnäckan lever på andra stora pelagiska organismer, som giftiga blåsmaneter och bidevindseglare. De kan även kannibalisera på andra individer.
Violsnäckan kan äta den giftiga blåsmaneten då de är immuna mot de giftiga nässelcellerna. Den äter hela organismen, och bevarar de giftiga cellerna för eget bruk, i spetsen på sina fingerlika "fjädrar" som sticker ut från kroppen.[7] Violsnäckan sparar giftet under en längre period innan det används, och den har därför en betydligt effektiv giftighet.
Med hjälp av en gasfylld säck i magen, flyter violsnäckan på havsytan, och på grund av säckens placering flyter den upp-och-ned. De kontrasterande färgerna på violsnäckans rygg och mage är ett exempel på motskuggning, när färgerna gör att snäckan smälter in med bakgrunden både nerifrån (ljust) och uppifrån (mörkt).
Liksom de flesta havssnäckorna, är violsnäckan hermafrodit, då den har både hanliga och honliga könsorgan. Till skillnad från många arter av nakensnäckor, som parar sig med sidorna mot varandra, parar sig violsnäckor med magsidorna mot varandra.[8] Efter parningen producerar bägge partner ägg.
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ ITIS – Standard Report Page: Glaucus atlanticus
- ^ Lalli C. M. & Gilmer R. W. (1989). Pelagic snails: the biology of holoplanktonic gastropod mollusks. Stanford University Press. ISBN 0-8047-1490-8, ISBN 978-0-8047-1490-7. Ltd preview med Google Books. Sida 224. Läst 13 januari 2010.
- ^ ”Strange Animals: Glaucus atlanticus”. Arkiverad från originalet den 29 juni 2011. https://web.archive.org/web/20110629101811/http://www.strangeanimals.info/2011/06/glaucus-atlanticus.html. Läst 3 juli 2011.
- ^ Welch J. J. (2010). "The “Island Rule” and Deep-Sea Gastropods: Re-Examining the Evidence". PLoS ONE 5(1): e8776. doi:10.1371/journal.pone.0008776.
- ^ Piper R. (2007) Extraordinary Animals: An Encyclopedia of Curious and Unusual Animals. Greenwood Publishing Group, ISBN 0-313-33922-8, ISBN 978-0-313-33922-6. Sidorna 42-43.
- ^ Glaucus atlanticus på WoRMS, Forster, 1777, läst 3 april 2010
- ^ Rudman W. B. (6 november 1998). "Glaucus atlanticus Forster, 1777" Arkiverad 25 februari 2011 hämtat från the Wayback Machine.. Sea Slug Forum, läst 26 februari 2011.
- ^ Debelius H. & Kuiter R. H. (2007). Nudibranchs of the world. IKAN-Unterwasserarchiv. ISBN 3-939767-06-9, ISBN 978-3-939767-06-0.