Vattenfladdermus
| Vattenfladdermus Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Däggdjur Mammalia |
| Ordning | Fladdermöss Chiroptera |
| Familj | Läderlappar Vespertilionidae |
| Släkte | Myotis |
| Art | Vattenfladdermus M. daubentonii |
| Vetenskapligt namn | |
| § Myotis daubentonii | |
| Auktor | Kuhl, 1817[2] |
| Utbredning | |
 Utbredningsområde | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Vattenfladdermus (Myotis daubentonii, Kuhl 1817), fladdermusart i familjen Vespertilionidae (läderlappar).[2]
Utseende
[redigera | redigera wikitext]En liten fladdermus med en vingbredd på 23–27 cm, kroppslängd (huvud och bål) mellan 4 och 5 cm och vikt på 6-14 g. Pälsen är rödbrun på ovansidan, ljusgrå under.[3] Arten har 3,3 till 4,2 cm långa underarmar, en 2,7 till 5,0 cm lång svans och nästan 1 till 1,4 cm stora öron. Hos vattenfladdermusen är öronen trekantiga och flygmembranen har en mörkgrå till mörkbrun färg. Kännetecknande är den svarta spetsen av djurets tragus (broskig flik i örat).[4]
Beteende
[redigera | redigera wikitext]Vattenfladdermusen jagar oftast över vatten, där den flyger fram och åter på låg höjd över vattenytor[3]. Den tidigare uppfattningen att den skulle vara helt beroende av öppna vattensamlingar för sitt födosök har dock visat sig vara felaktig[5]. Börjar jaga strax efter solnedgången och fortsätter ofta fram till gryningen. Födan består av sländor och andra vatteninsekter, skalbaggar, flugor och fjärilar. Kvittrar under flykten.[6] Navigationslätet har en medelfrekvens av 45 kHz och består av delvis sammanflytande pulser[7].
Som namnet antyder föredrar arten vatten (även saltvattensstränder), men uppträder även i skogsområden, främst lövskog[3].
Under våren bildar honor egna kolonier som främst är skilda från hannarna. Som viloplats används håligheter i träd eller fladdermusholkar. Under juni eller juli föds ungarna och en koloni med honor och ungar kan ha ett tiotal till några hundra medlemmar. Cirka tre till fyra veckor efter födelsen blir ungarna självständiga.[4]
Vinterdvalan sker i grottor eller övergivna gruvor som ligger inte långt ifrån platsen där ungarna föds.[4]
Utbredning
[redigera | redigera wikitext]Vattenfladdermusen finns i större delen av Europa och via mellersta Ryssland till Asien. Saknas dock på Balkan och norra Skandinavien.[3] Når i Sverige upp till mellersta Norrland. Mycket vanlig i södra Sverige.[5]
Taxonomi
[redigera | redigera wikitext]Liten vattenfladdermus, som upptäcktes 1977, har tidigare betraktats som en separat art under namnet Myotis nathalinae, men DNA-undersökningar förefaller ge vid handen att den snarare bör räknas som en underart (Myotis daubentonii nathalinae) av vattenfladdermus.[8] De två underarterna skiljer sig endast åt, förutom mikroskopiska olikheter i anatomiska detaljer, genom att M. d. nathalinae är genomsnittligt något mindre än Myotis d. daubentonii[3]
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ Stubbe, M. et al. 2008 Myotis daubentonii . Från: IUCN 2008. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 6 augusti 2019.
- ^ [a b] Wilson & Reeder, red (2005). ”Myotis daubentonii” (på engelska). Mammal Species of the World. Baltimore: Johns Hopkins University Press. ISBN 0-8018-8221-4
- ^ [a b c d e] Bjärvall, Anders; Ullström, Staffan (1995). Däggdjur: alla Europas arter. Stockholm: Wahlström & Widstrand. sid. 50, 52. ISBN 91-46-16576-2
- ^ [a b c] ”Daubenton's bat” (på engelska). Natural Sciences Musem of Granollers. http://www.batmonitoring.org/en/species/myotis-daubentonii/. Läst 20 oktober 2019.
- ^ [a b] Ingemar Ahlén (2004). ”Fladdermusfaunan i Sverige Arternas utbredning och status. Kunskapsläget 2004.”. Fauna och Flora. Arkiverad från originalet den 16 juni 2006. https://web.archive.org/web/20060616121952/http://www.artdata.slu.se/FaunaochFlora/pdf/faunaochflora_98_2_2004_Ahlen_Bats%20in%20Sweden.pdf. Läst 5 juni 2009.
- ^ Curry-Lindahl, Kai (1988). Däggdjur, groddjur & kräldjur. Stockholm: Norstedts. sid. 230-231. ISBN 91-1-864142-3
- ^ Lundberg, Peter; de Jong, Johnny (1995). Sveriges smådäggdjur. Örebro: Fältbiologerna. sid. 24. ISBN 91-85094-60-9
- ^ Bruno F. Simões, Hugo Rebelo, Ricardo J. Lopes, Paulo C. Alves, och D. James Harris (2007-07-27). ”Patterns of genetic diversity within and between Myotis d. daubentonii and M. d. nathalinae derived from cytochrome b mtDNA sequence data” (på engelska). Acta Chiropterologica 9(2). Polska vetenskapsakademin. sid. 379-389. doi:. http://www.bioone.org/doi/abs/10.3161/1733-5329(2007)9%5B379:POGDWA%5D2.0.CO%3B2. Läst 16 juni 2009.
|