Tor Isedal
| Tor Isedal | |
 Tor Isedal på diskotekspremiär på Döbelnsgatan 3 i Stockholm den 24 maj 1970. | |
| Född | Tor Edvard Carlsson 20 juli 1924 Borgs församling, Östergötlands län, Sverige |
|---|---|
| Död | 18 februari 1990 (65 år) Torö församling, Södermanlands län, Sverige |
| Aktiva år | 1950-1990 |
| Maka | Kerstin Isedal Marie Hedeholm Eva Kars |
| Betydande roller | |
| Nalle Puh Lasse Larsson i Söderkåkar Nikodemus Johansson i Hedebyborna | |
| IMDb SFDb | |
Tor Edvard Isedal, ursprungligen Carlsson,[1] född 20 juli 1924 i Borgs församling, Norrköping, död 18 februari 1990 i Torö församling, Nynäshamn,[2][3] var en svensk skådespelare.
Biografi
[redigera | redigera wikitext]Isedal utbildade sig till dekoratör innan han började som skådespelare. Via IOGT:s amatörverksamhet kom han i kontakt med Tjadden Hällström och började spela i hans revyer. I slutet av 1940-talet kom han till Stockholm där han utbildade sig vid Axel Witzanskys teaterskola 1949–1950. Han gjorde även flera försök att komma in på Dramatens elevskola, men misslyckades.[4]
Tillsammans med Allan Edwall, som han träffat under teaterskoleåren, spelade han under det tidiga 1950-talet bland annat avantgarde-teater vid Teatern i Gamla stan, där han bland annat gjorde huvudrollen i Woyzeck 1953. Han engagerades vid Folkteatern i Göteborg 1955–1956 och kom 1957 till Malmö stadsteater. Vid den sistnämnda kom han i kontakt med Ingmar Bergman som gav honom en av hans mest kända filmroller som en av våldtäktsmännen i Jungfrukällan (1960). Ungefär samtidigt engagerades han vid TV-teatern och tillhörde dess första ensemble säsongen 1959–1960. Åren 1964–1966 var han vid Stockholms stadsteater, en scen han skulle återvända till vid ett flertal tillfällen. Senare spelade han vid scener som Per Simon Edströms Arenabåten och Riksteatern.[4]
Isedal fick med sitt mörka, dystra och fårade ansikte och lite rossliga röst ofta gestalta skurkaktiga typer. Han spelade också ofta vanliga jobbare till exempel i TV-versionen av Söderkåkar (1970) och Hedebyborna (1978, 1980 och 1982). Det var heller inte ovanligt att han på ett övertygande sätt gestaltade mer eller mindre försupna karaktärer som t.ex. Lasse i Söderkåkar och Ölund i Ett resande teatersällskap. I TV-serien Spanarna (1983) gjorde han en luggsliten och varmhjärtad kriminalspanare. Han spelade även Joe Hill i TV-filmen Mannen som aldrig dog (1970). Han var därtill känd för att behärska monologer och ett paradnummer var hans tolkning av Eugene O'Neills Hughie. Mot slutet av sin karriär gjorde han rollen som "Stråholmaren" i S.O.S. - En segelsällskapsresa (1988).[4]
Familj
[redigera | redigera wikitext]Tor Isedal var son till sjökapten Elis Carlsson och hustrun Ingeborg, född Johansson. Han var gift med Kerstin Isedal, åren 1957–1970 med Marie Hedeholm, och från 1977 med Eva Kars, född Skoglund[5]. Han är far till Per Isedal, Ola Isedal, Pernilla Isedal och Peter Isedal.
Filmografi
[redigera | redigera wikitext]Teater
[redigera | redigera wikitext]Roller (ej komplett)
[redigera | redigera wikitext]Radioteater
[redigera | redigera wikitext]Roller
[redigera | redigera wikitext]| År | Roll | Produktion | Regi |
|---|---|---|---|
| 1960 | Ivan Petrovitj Rogov | Han som sålde sin fru David Tutaev |
Staffan Aspelin[26] |
| Holgersson, en skogvaktare | Jons födelsedag Inge Johansson |
Helge Hagerman[27] | |
| 1961 | Erik Holm | Ur askan i elden Folke Mellvig |
Börje Mellvig[28] |
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ Tor_Isedal i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 13 mars 2013.
- ^ Sveriges dödbok 1830-2020, Sveriges släktforskarförbund
- ^ Sveriges dödbok 1901–2009, DVD‐ROM, Version 5.00, Sveriges Släktforskarförbund (2010): Isedal, Tor Edvard
- ^ [a b c] ”Tor Isedal”. Svensk Filmdatabas. http://sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?type=PERSON&itemid=64045&iv=OVERVIEW. Läst 2 december 2013.
- ^ ”Vem är det : Svensk biografisk handbok”. Projekt Runeberg. 1985. https://runeberg.org/vemardet/1985/0537.html.
- ^ Ebbe Linde (5 mars 1953). ”Fem premiärer: Spektakel i Gamla Staden”. Dagens Nyheter: s. 5. Arkiverad från originalet den 4 december 2021. https://web.archive.org/web/20211204155257/https://cached-images.bonnier.news/swift/kb-archive-dn-web/helbild-dagens-nyheter-torsdag-5-mars-1953-sida-5_1950.jpeg. Läst 4 december 2021.
- ^ ”Teater Musik Film: Premiär i Gamla stan om lördag”. Dagens Nyheter: s. 8. 25 augusti 1953. Arkiverad från originalet den 4 december 2021. https://web.archive.org/web/20211204195534/https://cached-images.bonnier.news/swift/kb-archive-dn-web/helbild-dagens-nyheter-tisdag-25-augusti-1953-sida-8_1950.jpeg. Läst 4 december 2021.
- ^ Ingvar Holm (20 juni 1957). ”Franskt i Hälsingborg”. Dagens Nyheter: s. 12. https://arkivet.dn.se/tidning/1957-06-20/165/12. Läst 27 juni 2018.
- ^ ”Misantropen”. Stiftelsen Ingmar Bergman. http://ingmarbergman.se/verk/misantropen. Läst 17 oktober 2015.
- ^ ”Ur-Faust”. Stiftelsen Ingmar Bergman. http://ingmarbergman.se/verk/ur-faust. Läst 19 oktober 2015.
- ^ ”Värmlänningarna”. Stiftelsen Ingmar Bergman. http://ingmarbergman.se/verk/värmlänningarna-0. Läst 19 oktober 2015.
- ^ ”Enmansteater av Tor Isedal i Tjechovpjäser”. Dagens Nyheter: s. 18. 10 september 1960. https://arkivet.dn.se/tidning/1960-09-10/246/18. Läst 2 januari 2022.
- ^ ”Teaterannons”. Dagens Nyheter: s. 45. 2 oktober 1961. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1961-10-02/267/45. Läst 22 augusti 2015.
- ^ Ebbe Linde (30 december 1961). ”Bibi Anderssons Julia”. Dagens Nyheter: s. 12. https://arkivet.dn.se/tidning/1961-12-30/353/12. Läst 27 maj 2018.
- ^ Ebbe Linde (10 februari 1962). ”Uppsala stadsteater: 'Karl XII' tredje segern”. Dagens Nyheter: s. 12. https://arkivet.dn.se/tidning/1962-02-10/39/12. Läst 27 maj 2018.
- ^ ”'Kassabrist' sätter punkt”. Dagens Nyheter: s. 16. 27 april 1962. https://arkivet.dn.se/tidning/1962-04-27/113/16. Läst 27 maj 2018.
- ^ Bengt Jahnsson (18 juni 1971). ”'Oh, Calcutta' på Folkan: Så snällt att man rodnar”. Dagens Nyheter: s. 14. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1971-06-18/162/14. Läst 20 augusti 2015.
- ^ Bengt Jahnsson (4 april 1974). ”Riksteaterns 'Argbigga': Nyanserna saknas”. Dagens Nyheter: s. 24. https://arkivet.dn.se/tidning/1974-04-04/93/24. Läst 18 mars 2018.
- ^ Ingmar Glanzelius (21 september 1974). ”Theodorakis: Skönheten blir till ett vapen”. Dagens Nyheter: s. 18. https://arkivet.dn.se/tidning/1974-09-21/257/18. Läst 18 mars 2018.
- ^ Leif Zern (15 september 1978). ”Musikfest i sommarnatten”. Dagens Nyheter: s. 14. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1978-09-15/251/14. Läst 22 augusti 2015.
- ^ Bengt Jahnsson (9 mars 1979). ”Unket kvinno- och homoförakt”. Dagens Nyheter: s. 12. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1979-03-09/66/12. Läst 22 augusti 2015.
- ^ Marcus Boldemann (14 september 1979). ”Kavata barn - förljugen värld”. Dagens Nyheter: s. 23. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1979-09-14/250/23. Läst 20 augusti 2015.
- ^ Marcus Boldemann (18 september 1982). ”'Sound of Music': Lyckokast vid stupet”. Dagens Nyheter: s. 18. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1982-09-18/253/18. Läst 20 augusti 2015.
- ^ ”Teaterannons”. Dagens Nyheter: s. 68. 16 oktober 1983. https://arkivet.dn.se/tidning/1983-10-16/281/68. Läst 2 december 2017.
- ^ Marcus Boldemann (26 oktober 1986). ”Ungdomlig 'Ringo' på Göta Lejon: En alltför enkel historia”. Dagens Nyheter: s. 28. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1986-10-26/291/28. Läst 18 september 2016.
- ^ ”Radioprogrammet”. Dagens Nyheter: s. 47. 29 september 1960. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1960-09-29/265/47. Läst 18 mars 2016.
- ^ ”TV och radio”. Dagens Nyheter: s. 31. 19 november 1960. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1960-11-19/315/31. Läst 18 mars 2016.
- ^ ”Radioprogrammet”. Dagens Nyheter: s. 31. 18 november 1961. https://arkivet.dn.se/tidning/1961-11-18/313/31. Läst 19 december 2021.
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]- Tor Isedal på Svensk Filmdatabas
- Tor Isedal på Svensk mediedatabas
- Tor Isedal på Internet Movie Database (engelska)
- Tor Isedal på Malmö stadsteater
- Tor Isedal på Stockholms stadsteaters webbplats
|