Hoppa till innehållet

Kommissionen von der Leyen II

Från Wikipedia
Kommissionen von der Leyen II
Europeiska kommissionen

kommande
Tillträde 1 november 2024 (planerat)
Sammansättning
Kommissionsordförande    Ursula von der Leyen
Antal kommissionsledamöter 27
Parlamentariskt stöd i Europaparlamentet
Parlamentariskt stöd vid tillträdandet Väntas avgöras vid omröstning i oktober 2024
Historik
Val 2024
Mandatperiod(er) 2024–2029
Företrädare Kommissionen von der Leyen I

Kommissionen von der Leyen II är en europeisk kommission som väntas tillträda den 1 november 2024. Ursula von der Leyen föreslogs av Europeiska rådet som kommissionsordförande för en andra mandatperiod den 27 juni 2024 och valdes av Europaparlamentet med en absolut majoritet den 18 juli 2024 med ett stöd av 401 röster.

Innan den nya kommissionen kan tillträda måste övriga föreslagna kommissionsledamöter utfrågas av parlamentets utskott och den föreslagna kommissionen i sin helhet godkännas av parlamentet.

Politiska riktlinjer

[redigera | redigera wikitext]

Den 18 juli 2024 presenterade Ursula von der Leyen sina politiska riktlinjer som föreslagen kommissionsordförande. Riktlinjerna fokuserade på ökad tillväxt och konkurrenskraft, ett fördjupat försvarssamarbete och mer social rättvisa.[1]

Utnämning

[redigera | redigera wikitext]

Parlamentariskt stöd

[redigera | redigera wikitext]

För att kunna tillträda var Ursula von der Leyen tvungen att först godkännas av Europaparlamentet med en absolut majoritet. Eftersom de tre största pro-europeiska grupperna – EPP-gruppen, S&D-gruppen och Renew-gruppen – totalt sett minskade i valet 2024 var det oklart inför omröstningen om hon skulle erhålla en majoritet. Detta eftersom omröstningen om von der Leyen skulle vara sluten och vissa av de cirka 400 ledamöter tillhörandes de tre grupperna inte väntades rösta för eller närvara.[2] Avgörandet skulle därför fällas av antingen den konservativa ECR-gruppen eller den gröna G/EFA-gruppen.

Inför omröstningen i Europaparlamentet presenterade von der Leyen sina politiska riktlinjer och höll ett tal inför parlamentet där hon betonade de viktigaste delarna av sitt politiska program.[3] Talet följdes av en debatt i kammaren mellan partigrupperna. Den gröna G/EFA-gruppen meddelade då sitt stöd till von der Leyen för en andra mandatperiod, medan ECR-gruppen förblev splittrad.[4]

I den slutna omröstningen som följde efter debatten röstade 401 ledamöter av 707 röstande för von der Leyen. Hon uppnådde därmed kravet om minst 360 röster[5].[6][7]

Utnämning av den höga representanten

[redigera | redigera wikitext]

Efter Europeiska rådets sammanträde i juni 2024 stod det klart att Kaja Kallas skulle utses till ny hög representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik tillsammans med Ursula von der Leyen som föreslagen kommissionsordförande. Efter att von der Leyen hade blivit vald av Europaparlamentet den 16 juli 2024 samtyckte hon till utnämningen av Kallas som ny hög representant, ett krav för att Kallas skulle kunna utses till posten. Europeiska rådet utnämnde Kallas till ny hög representant med start från och med den nya kommissionens tillträde genom ett beslut den 24 juli 2024.[8]

Nomineringar till kommissionsledamöter

[redigera | redigera wikitext]
Parti Mandat
   EPP
 14
   PES
 5
   ALDE
 5
   ECR
 1
   PfE
 1
   Partilös
 1
Totalt 27

I enlighet med EU:s grundfördrag nominerar varje medlemsstat en eller flera personer till kommissionsledamöter. Därefter utarbetar Europeiska unionens råd, i samförstånd med den valda kommissionsordföranden, en förteckning över de nominerade kommissionsledamöterna, en från varje medlemsstat. Denna förteckning antogs den 19 september 2024.[9] Varje föreslagen kommissionsledamot utfrågas därefter i Europaparlamentet innan parlamentet röstar om förslaget till ny kommission i sin helhet. Först därefter kan Europeiska rådet formellt utse den nya kommissionen.

Den 25 juni 2024 nominerade den irländska regeringen Michael McGrath till ny kommissionsledamot.[10] Den 4 juli 2024 nominerade den finländska regeringen Henna Virkkunen till ny kommissionsledamot.[11] Den 8 juli 2024 tillkännagav den svenska regeringen att Jessika Roswall (M) föreslås till ny kommissionsledamot från Sverige.[12][13]

I juni 2024 uttalade Frankrikes president Emmanuel Macron sitt stöd för en andra mandatperiod för den nuvarande kommissionsledamoten Thierry Breton,[14] och han nominerades i slutet av juli 2024.[15] I mitten av september 2024 framkom dock att von der Leyen hade bett Macron om en ny nominering. Till följd av detta avgick Breton med omedelbar verkan från kommissionen.[16][17] Istället nominerades Stéphane Séjourné.[18][19]

von der Leyen uppmanade alla medlemsstater att nominera två kandidater, en man och en kvinna, såvida inte en redan sittande kommissionsledamot gavs förnyat förtroende. I slutet av augusti 2024 hade dock endast den bulgariska regeringen tillmötesgått detta krav och nominerat två kandidater.[20]

Namn Parti Medlemsstat Föreslaget ansvarsområde[21][22] Ref.
Hadja Lahbib ALDE
(MR) 		Belgien Belgien Krishantering [22]
Ekaterina Zaharieva EPP
(GERB) 		Bulgarien Bulgarien Forskning och innovationer [20]
Costas Kadis – Cypern Cypern Fiskeri- och havspolitik [23]
Dan Jørgensen PES
(S) 		Danmark Danmark Energi och bostäder [24]
Kaja Kallas ALDE
(ER) 		Estland Estland Verkställande vice ordförande; hög representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik [25]
Henna Virkkunen EPP
(Saml) 		Finland Finland Verkställande vice ordförande; teknologisk självständighet, säkerhet och demokrati
Stéphane Séjourné ALDE
(–) 		Frankrike Frankrike Verkställande vice ordförande; välstånd och industristrategi
Apostolos Tzitzikostas EPP
(ND) 		Grekland Grekland Hållbara transporter och turism [26]
Michael McGrath ALDE
(FF) 		Irland Irland Demokrati, rättvisa och rättsstatens principer
Raffaele Fitto ECR
FdI 		Italien Italien Verkställande vice ordförande; sammanhållningspolitik och reformer [27]
Dubravka Šuica EPP
(HDZ) 		Kroatien Kroatien Medelhavet samt södra grannskapspolitiken [28]
Valdis Dombrovskis EPP
(V) 		Lettland Lettland Ekonomi och produktivitet samt genomförande och förenklingar [29]
Andrius Kubilius EPP
(TS–LKD) 		Litauen Litauen Försvar och rymdpolitik [30]
Christophe Hansen EPP
(CSV) 		Luxemburg Luxemburg Jordbruk och livsmedel [31]
Glenn Micallef PES
(PL) 		Malta Malta Intergenerationell rättvisa, kultur, ungdomsfrågor och sport [32]
Wopke Hoekstra EPP
(CDA) 		Nederländerna Nederländerna Klimat [33]
Piotr Serafin EPP
(PO) 		Polen Polen Budget, anti-korruption och offentlig förvaltning [34]
Maria Luís Albuquerque EPP
(PSD) 		Portugal Portugal Finansiella tjänster samt spar- och investeringsunionen [35]
Roxana Mînzatu PES
(PSD) 		Rumänien Rumänien Verkställande vice ordförande; människor, färdigheter och förberedelser [36]
Maroš Šefčovič PES
(Smer) 		Slovakien Slovakien Handel och ekonomisk säkerhet, inklusive tullunionen, samt interinstitutionella relationer och öppenhet [37]
Marta Kos ALDE
(–) 		Slovenien Slovenien Utvidgning samt östra grannskapspolitiken [38]
Teresa Ribera PES
(PSOE) 		Spanien Spanien Verkställande vice ordförande; grön och digital omställning samt konkurrenspolitik [39]
Jessika Roswall EPP
(M) 		Sverige Sverige Miljö, vattenpolitik samt en konkurrenskraftig cirkulär ekonomi
Jozef Síkela EPP
(STAN) 		Tjeckien Tjeckien Internationella partnerskap [40]
Ursula von der Leyen EPP
(CDU) 		Tyskland Tyskland Kommissionsordförande
Olivér Várhelyi PfE
(–) 		Ungern Ungern Hälsa och djurskydd [41]
Magnus Brunner EPP
(ÖVP) 		Österrike Österrike Inrikes frågor och migration [42]

Se även

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [1]
  2. ^ [2]
  3. ^ [3]
  4. ^ [4]
  5. ^ På grund av ett vakant mandat krävdes endast 360 röster och inte 361.
  6. ^ [5]
  7. ^ [6]
  8. ^ [7]
  9. ^ [8]
  10. ^ [9]
  11. ^ [10]
  12. ^ [11]
  13. ^ [12]
  14. ^ [13]
  15. ^ [14]
  16. ^ [15]
  17. ^ [16]
  18. ^ [17]
  19. ^ [18]
  20. ^ [a b] [19]
  21. ^ [20]
  22. ^ [21]
v • r
Europeiska kommissioner
Europeiska kol- och stålgemenskapens höga myndighet (1952–1967)
Monnet (1952–1955) · Mayer (1955–1958) · Finet (1958–1959) · Malvestiti (1959–1963) · Del Bo (1963–1967) · Coppé (1967)
Europeiska atomenergigemenskapens kommission (1958–1967)
Armand (1958–1959) · Hirsch (1959–1962) · Chatenet (1962–1967)
Europeiska ekonomiska gemenskapens kommission (1958–1967)
Hallstein I (1958–1962) · Hallstein II (1962–1967)
Europeiska gemenskapernas kommission (1967–2009)
Rey (1967–1970) · Malfatti (1970–1972) · Mansholt (1972–1973) · Ortoli (1973–1977) · Jenkins (1977–1981) · Thorn (1981–1985) · Delors I (1985–1989) · Delors II (1989–1993) · Delors III (1993–1995) · Santer (1995–1999) · Marín (1999) · Prodi (1999–2004) · Barroso I (2004–2010)
Europeiska kommissionen (2009–)
Barroso II (2010–2014) · Juncker (2014–2019) · von der Leyen I (2019–2024) · von der Leyen II (under bildande)
Europeiska flaggan EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Kommissionen_von_der_Leyen_II&oldid=55977313”