Albrekt Björnen

Albrekt I
Staty skulpterad av Walter Schott för Siegesallee i Berlin omkring år 1900. Statyn förvaras sedan 2009 i Zitadelle Spandau.
Markgreve av Brandenburg
Regeringstid	1157 – 1170
Efterträdare	Otto I
Greve av Anhalt
Regeringstid	1123 – 1170
Företrädare	Otto
Efterträdare	Bernhard III
Hertig av Sachen
Regeringstid	1138 – 1142
Företrädare	Henrik II
Efterträdare	Henrik III
Gemål	Sofia
Detaljer Barn	Otto I Hermann I Siegfried Henrik Adelheid Adalbert III Dietrich Bernhard III Hedvig Gertrud
Ätt	Askanien
Far	Otto
Mor	Eilika
Född	ca. 1100
Död	18 november 1170 (69–70 år) Stendal (möjligtvis)
Begravd	Ballenstedt
Heraldiskt vapen

Albrekt I av Brandenburg (tyska: Albrecht I. von Brandenburg), även känd som Albrekt Björnen (tyska: Albrecht der Bär), född cirka 1100, död 18 november 1170 i möjligtvis Stendal, var en betydande nordtysk furste, greve av Ballenstedt (från 1123) och Weimar-Orlamünde (från 1134), markgreve av Lausitz (1123–1131), Nordmark (1134–1157) och Brandenburg (1157–1170) och hertig av Sachsen (1138–1142). Han var son till greve Otto den rike (död 1123) och Eilika av Sachsen (död 1142).

Albrekt Björnen är huvudsakligen känd som grundare av markgrevskapet Brandenburg, den stat som långt senare blev kärnlandet i kungadömet Preussen och Tyska kejsardömet.

Biografi

Albrekt Björnens sigill. Inskriptionen lyder: Adelbertus D(e)i gr(ati)a marchio (in Brandenborch) (Adelbert av Guds nåde markgreve av Brandenburg).

Albrekt "Björnen" var greve av Ballenstedt 1123−1170, markgreve av Nordmark 1134−1157, markgreve av Brandenburg 1157−1170 samt hertig av Sachsen 1138−1141/1142. Han är i Sachsen känd som rival till welfiska hertigarna Henrik den stolte och Henrik Lejonet och grundade 1157 Markgrevskapet Brandenburg. Albrekt var ett troget stöd till staufiske kejsar Konrad III.

Som ende son och arvinge till en rik familjebesittning i sachsiska Schwaben- och Nordthüringgau, i Altmark och i Wendland, hörde Albrekt till de mest ansedda sachsiska furstarna. Den 16 april 1120 deltog han i grundandet av Kaltenborns kloster. I samförstånd med hertigen av Sachsen, Lothar von Supplinburg, fortsatte Albrekt målmedvetet sin döde fars politik i de slaviska folkens länder: 1124 bemäktigade sig Albrekt Mark Lausitz (sachsiska Ostmark), vilket han året innan förlänats av hertig Lothar. Efter att Lothar 1125 uppstigit på tyska kungatronen åtföljde Albrekt denne på fälttåget mot Sobeslav I 1126, varunder kung Lothars styrkor led ett svårt nederlag i slaget vid Kulm den 18 februari 1126. 1127 förvärvade Albrekt landskapet Zauche av hevellerfursten Pribislav Henrik, och Zauche blev därefter den egentliga grundstenen i det blivande Markgrevskapet Brandenburg.

Under biskop Otto av Bambergs missionsresa 1128 fungerade Albrekt som markgreve av Nordmark, möjligen som ställföreträdare för sin svåger greve Heinrich von Stade. I december samma år avled greve Heinrich utan arvingar och Albrekt sökte utan framgång bli dennes efterträdare. Fejden med grevarna av Stade och Albrekts strävan efter den sachsiska hertigtiteln (fadern Otto "den rike" hade innehaft denna titel redan 1112) ledde till att Albrekt miste kung Lothars gunst. Lothar fråntog Albrekt Lausitz 1131. Under Rom-tåget 1133, då Lothar kröntes till kejsare, återställdes dock förtroendeförhållandet mellan de båda. Markgreve Konrad von Plötzke avled utan arvingar samma år, och som belöning för sina förtjänster i Italien erhöll Albrekt 1134 slutgiltigt av kung Lothar det sachsiska Nordmark. Där grundade Albrekt Stendal som sitt residens.

Albrekt hade nu uppnått ett av sina politiska mål; förlänandet av sachsiska Nordmark 1134 gjorde Albrekt till herre av hela Lutizenland från Lausitz ända till nedre Peene och Oder (1136). Ett flertal slaviska revolter slogs ned. Albrekt vann därtill Prignitz och främjade biskop Otto av Bambergs missionsarbete intill dennes död 1139. Kejsar Lothars död 1137 ingav Albrekt förhoppningar om hans andra politiska mål, den sachsiska hertigvärdigheten. Av detta blev dock intet − Sachsen tillföll istället Albrekts kusin, welfen Henrik den stolte, vilken var gift med kejsarens dotter och därtill redan var hertig av Bayern. 1138 kunde Albrekt jämte andra furstar förhindra valet av Henrik den stolte till tysk kung.

Albrekt anslöt sig till den nye kungen Konrad III, en staufer som 1138 överförde hertigdömet Sachsen till Albrekt. Glädjen över att ha nått detta politiska mål blev dock kortvarig. Den welfiska övermakten visade sig vara för stor - Albrekt avträdde sitt nyvunna hertigdöme 1141 till Henrik den stoltes son Henrik Lejonet, och efter att förlikning nåtts 1142 återvände Albrekt till sina förhärjade stamländer. Nordmark blev nu för en tid framöver centrum för hans politiska handlande.

Efter att Albrekts kusin Vilhelm avlidit 1140 erhöll Albrekt av kung Konrad III det yngre huset Weimars thüringiska allodier, nämligen borgarna Weimar, Orlamünde, Rudolstadt och Straufhain (vid Hildburghausen), därtill rikslänen med grevlig makt. Denna andel kom att ärvas av Albrekts son Herman I.

Albrekt deltog i Polenfälttåget 1146 samt i Henrik Lejonets vendiska "korståg" 1147 mot slaverna. I övrigt var dessa två herrar varandras bittra motståndare, bland annat gällande arvet av Winzenburg-Northeim och Plötzkau. Albrekt kunde säkra Plötzkau.

Albrekts arvsavtal med den kristne slaviske fursten Pribislav-Henrik hade givit honom Brandenburg an der Havel med Zauche och Havelberg. Då Pribislav-Henrik avled 1150 och Albrekt skulle säkra dessa länder för egen räkning, reste sig den lutiziska oppositionen och insatte Jaxa av Köpenick som furste. Den 11 juni 1157 lyckades Albrekt fördriva Jaxa från Brandenburg an der Havel, och detta datum brukar räknas som det egentliga Markgrevskapet Brandenburgs grundande. Därmed hade Albrekt lyckats bilda ett nytt tyskt landområde på gammal slavisk mark, och Nordmark kom raskt att förlora sin betydelse. Hevellerna underkastades slutgiltigt och Albrekt grundlade biskopsdömena Havelberg och Brandenburg an der Havel. Den nya titeln marchio in Brandenborch kom sedan att föras av Albrekts son Otto I vilken redan 1144 blivit Albrekts medregent.

1158 företog Albrekt jämte sin maka Sofia en pilgrimsresa till Heliga landet. Han blev ledare för en stor furstekoalition riktad mot Henrik Lejonet och dennes stormaktssträvan. Först i juni 1170, kort före sin död, försonades Albrekt med Henrik. 1160 deltog Albrekt i kuvandet av Mecklenburg, vilket kom att orsaka århundraden av motsättningar mellan Sachsen och Brandenburg gällande höghetsfrågan.

Albrekt "Björnen" var en plikttrogen undersåte till staufiske kejsar Fredrik Barbarossa.

Äktenskap och barn

Albrekt gifte sig 1124/1126 med Sofia av Winzenburg (död 1160). Paret fick följande barn:

1. Otto I av Brandenburg (1126/1128-1184), markgreve av Brandenburg
2. Hermann I av Weimar-Orlamünde (1128/1130-1176), greve av Weimar-Orlamünde
3. Siegfried av Ballenstedt (ca 1132-1184), biskop av Brandenburg an der Havel och ärkebiskop av Bremen
4. Henrik av Ballenstedt (1134/1135-efter 1185), domprost i Magdeburg
5. Adelheid av Ballenstedt (ca 1135-före 1162), nunna i Kloster Lamspringe
6. Adalbert III av Ballenstedt (ca 1136-1171/1173), greve av Ballenstedt
7. Dietrich av Werben (1135/1140-1183), greve av Werben
8. Bernhard III av Sachsen (ca 1140-1212), hertig av Sachsen
9. Hedvig av Ballenstedt (ca 1140-1203), gift med markgreve Otto II "den rike" av Meissen (1125-1190)
10. NN (dotter) av Ballenstedt, gift med hertig Vladislav av Mähren-Olmütz (död 1165)
11. Gertrud av Ballenstedt, gift med hertig Diepold I av Mähren-Jamnitz (död 1167)

Det har spekulerats kring huruvida Albrekt "Björnen" var gift en eller två gånger. Någon konsensus för två ingångna äktenskap har dock ej uppnåtts.

Antavla

16. Adalbert I av Ballenstedt

8. Esiko av Ballenstedt

17. Hidda av Lausitz

4. Adalbert II av Ballenstedt

18. Herman II av Schwaben

9. Matilda av Schwaben

19. Gerberga av Burgund

2. Otto den rike av Ballenstedt

20. Vilhelm III av Weimar

10. Otto I av Meissen

21. Oda

5. Adelheid av Weimar-Orlamünde

22. Lambert II av Louvain

11. Adela av Louvain

23. Oda av Lothringen

1. Albrekt Björnen

24. Bernhard II av Sachsen

12. Ordulf av Sachsen

25. Eilika av Schweinfurt

6. Magnus av Sachsen

26. Olof den helige av Norge

13. Ulfhild av Norge

27. Astrid Olofsdotter av Sverige

3. Eilika av Sachsen

28. Vazul av Ungern

14. Béla I av Ungern

29. Katun av Bulgarien

7. Sofia av Ungern

30. Mieszko II av Polen

15. Rikissa av Polen

31. Rikissa av Lothringen

Referenser

• Lexikon des Mittelalters: Band I
• Brandenburg Erich: Tafel 26 Seite 53
• O. v. Heinemann, A. d. B., 1864
• H. Krabbo, A. d. B. FBPG 19, 1906
• A. Hofmeister, Die Ahnentafeln der Mgf.en v. Brandenburg, FBPG 33, 1920
• H. Ludat, Legenden um Jaxa v. Köpenick, 1936
• J. Schultze, Die Mark Brandenburg I, 1961
• J. Schultze, Forsch. zur Brandenburg. und preuß. Gesch., Ausgew. Aufsätze, 1964, 70ff., 155ff.
• W. Hoppe, Die Mark Brandenburg, Wettin und Magdeburg. Ausgew. Aufsätze, 1964
• J. Schultze, Proprietas und Hereditas ö. Elbe und Oder, BDLG 104, 1968
• J. Schultze, Landschaft und Vasallität in der Mark Brandenburg, BDLG 106, 1970
• W.H. Fritze, Das Vordringen dt. Herrschaft in Teltow und Barnim, JbrLG 22, 1971, 81ff.
• E. Schmidt, Die Mark Brandenburg unter den Askaniern (1134-1320), 1973
• L. Partenheimer, "Albrecht der Bär. Gründer der Mark Brandenburg und des Fürstentums Anhalt."

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Albrekt Björnen.