Gasverk

Gasverk är en industriell anläggning som producerar stadsgas. Ursprungligen tillverkades gasen i kolgasverk genom torrdestillation av stenkol, vilket gav inkomstbringande biprodukter i form av koks, ammoniak och bensen. Eftersom det var en smutsig och miljöfarlig process övergick gasverken med tiden till spaltgasverk, där gasen istället produceras genom omvandling (spaltning) av lättbensin eller butan. Idag har man lagt ner även spaltgasverken och ersatt dessa med naturgas- eller biogasanläggningar. Naturgas transporteras antingen i långa pipelines från gasfyndigheterna eller i flytande form (LNG) med fartyg och/eller tankbil till särskilda blandningstationer, där gasen får rätt tryck och sammansättning, och sedan förs in i stadsgasnätet. Biogas produceras genom rötning av organiska restprodukter i särskilda produktionsanläggningar för biogas, och förs sedan via rörledning och blandningsstationer in i stadsgasnätet.

Svenska gasverk

Gasverk av den äldre kolbaserade typen byggdes under andra hälften av 1800-talet och i början av 1900-talet i många svenska städer. De flesta av dessa lades dock ner under 1950- och 1960-talen. I de större städerna konverterades de istället till naftabaserade spaltgasverk. Spaltgasverken var i drift till sent 1900-tal/tidigt 2000-tal. Idag är även samtliga spaltgasverk nedlagda, men har i många fall ersatts med moderna naturgas- och biogasverk.

Historik

Det som kallats gasverkens guldålder inföll från 1850 och fram till sekelskiftet 1900. Då etablerades ett flertal gasverk med en kår av gastekniker och gasverken blev en naturlig del av den kommunala verksamheten i landets större städer. Pionjärstäderna var Göteborg (1846), Norrköping (1851) och Stockholm (1853). Åren 1860–1867 tillkom 20 gasverk och år 1870 hade alla de 20 största städerna utom Borås och Halmstad gasverk.

Kommunalisering

Att gasverk började byggas och även övertogs av kommunerna berodde på att gasen användes för gatubelysning. På 1880-talet kommunaliserades de sex gasverk som byggts före 1860. År 1890 skedde mer än 90 procent av all gasproduktion i kommunal regi. Man upptäckte också att gasverken var en pålitlig inkomstkälla för kommunerna. Fram emot sekelskiftet hade också en ny yrkesgrupp etablerat sig: den högskoleutbildade gasverksingenjören.

Gasen får konkurrens

Men gasverkens framgång och dominans skulle inte bli bestående. Kring sekelskiftet växte konkurrensen från fotogenlampan och den elektriska glödlampan. Under 1870- och 1880-talen hade fotogenlamporna blivit billigare i drift än gaslamporna och de krävde heller inga investeringar i rörledningar. Rationellare tillverkning gjorde också att priset på fotogen sjönk från 20 öre per liter 1885 till 14 öre per liter vid sekelskiftet. Elektriciteten var ett ännu större hot och i många städer bromsades elintroduktionen medvetet för att skydda gasen. Men elljusets fördelar, bekvämligheten vid tändning och släckning och att man slapp öppen låga, ledde till att privatabonnenterna snabbt gick över till el och 1910-talet blev elljusets genombrottsdecennium. Nya energisnålare metalltrådslampor sänkte driftskostnaden för el med femtio procent och kolbrist under första världskriget tredubblade gaspriset. Även fotogenpriset höjdes och snart stod det elektriska ljuset som segrare. Som gatubelysning dröjde sig gasljuset dock kvar. Men vid slutet av 1930-talet hade bara tolv städer fler än 200 gatlyktor. Andra världskrigets bränsleprisökningar betydde slutet också för dem.

Spisar och värmeledningspannor

Vid mitten av 1880-talet började gasverken att propagera för gasspisar i hemmen. Man införde även differentierade taxor med lägre pris för kokning och motorer än för belysning. Det fanns två skäl till detta. Man ville försäkra sig om avsättning för gasen trots elljusets frammarsch och dessutom förbrukades "kokgas" och "motorgas" huvudsakligen på dagtid, medan belysningsgasen naturligtvis hade störst åtgång på kvällar och nätter. Man eftersträvade med andra ord jämnare förbrukning över dygnet. Gasmotorerna konkurrerades emellertid snabbt ut av elmotorerna på 1910-talet. Kokgasen hävdade sig bättre och var omkring 1910 gasverkens största delmarknad. Gasspisen hävdade sig, dels därför att veden steg i pris och dels därför, att utbyggnad med centralvärme i husen gjorde vedspisarna överflödiga som värmekällor. Därtill kom att koks, som är en biprodukt av gasframställningen, var ett utmärkt bränsle i centralvärmepannor. Koksen svarade till sist för hälften av gasverkens intäkter. Även industrin använde gas och på 1930-talet svarade industrin för 30 procent av gaskonsumtionen.

Slutstriden

Fram till 1945 tog både gas- och elspisen marknadsandelar framför allt från vedspisen. År 1945 hade ungefär tre fjärdedelar av hushållen i Stockholm, Göteborg och Malmö gasspis, medan endast 4-7 procent hade elspis. I de mellanstora städerna på över 30 000 invånare hade 46 procent gasspis och 17 procent elspis. I mindre tätorter fanns elspis i cirka en fjärdedel av hushållen, medan få hade gas. På landsbygden dominerade fortfarande ved och fotogen helt. Men elspisen blev effektivare och spispriserna sjönk. Elpriset halverades mellan 1925 och 1950 medan gaspriset låg kvar på samma nivå. Ytterligare ett avbräck för gasverken blev den lättskötta oljeeldningen som började tränga ut koksen. Nu började gasverken hamna i kris. Nio av de minsta lades ner redan under början av 1950-talet och nedläggningarna fortsatte. Av de 37 gasverk som fanns 1950 fanns tjugo år senare bara åtta kvar. De största gasverken överlevde och gick över till s.k. spaltgas, där lättbensin förgasades. Oljekrisen 1973 drabbade gasindustrin hårt, när man tvingades höja priset mer än konkurrenterna. Spaltgasen levde dock kvar i flera städer, om än i mindre skala.

Naturgas - och på sikt biogas - ger renässans

Den 14 juni 1985 inleddes leveranser av naturgas från danska fyndigheter i Nordsjön. Gasen används inom industrin och för uppvärmning av hus. En del av naturgasen distribueras genom de gamla västsvenska stadsgasverkens ledningar. En ny aktör har nyckelrollen: Swedegas AB. Det svenska transmissionsnätet omfattar sträckan Trelleborg till Stenungsund fem mil norr om Göteborg, med en sidolinje från Halmstad till Gnosjö. Matningen sker genom en undervattenslinje från Dragör på Själland till Skåne. I Stockholm, som alltjämt saknar koppling till det fasta naturgasnätet, sker sedan januari 2011 istället leverans med flytande naturgas (LNG) per fartyg och tankbil till blandningsstationer, för vidare distribution in i det stockholmska stadsgasnätet. I Stockholm förs även lokalproducerad koldioxidneutral biogas in i stadsgasnätet via blandningsstationerna. Med förbättrad tillgång på biogas är tanken att på sikt helt ersätta den fjärrimporterade fossila naturgasen med biogas.

Gasverken i de svenska städerna
Stad	Privatägt	Kommunalt	Nedlagt (spaltgas)	Nedlagt (naturgas/biogas)
Göteborgs gasverk	1846	1888	1969 SP	1993 NAT
Norrköping	1851	1882	1963 SP	1988
Stockholms gasverk	1853	1884	1972 SP	2011 NAT/BIO
Malmö gasverk	1854	1884	1969 SP	1986 NAT
Landskrona	1856	1886	1966(1983)*
Uddevalla	1858**	1889	1956
Falköping	1860	1881	1952
Helsingborg		1860	1964 SP	1986 NAT
Kristianstad	1860	1872	1962
Uppsala		1860	1967
Ystad		1860	1965 SP	1975
Örebro	1860	1902	1962 SP	1980
Eskilstuna	1861	1900	1961 SP	1984
Gävle	1861	1891	1966
Linköpings gasverk		1861	1964
Nyköping		1861	1964
Västerås	1861	1905	1963 SP	1974
Jönköpings gasverk		1862	1959 SP	1964
Kalmar gasverk		1862	1967
Karlstad		1862	1966
Lunds gasverk		1863	1963
Mariestad		1863	1949
Alingsås		1864	1962
Vänersborg	1865	1890	1963 SP	1972
Karlskrona	1867		1966
Sundsvall		1867	1961
Södertälje	1874	1898	1953
Lidköping		1902	1957
Eslöv		1906	1961
Trelleborg		1912	1971
Falun	1916		1952
Härnösand	1916		1950
Visby	1916		1954
Västervik	1916		1952
Östersund	1917		1951
Skara	1918		1952
Skövde	1918		1952
* Nedlagt 1966 men fick därefter gas i ledning från Helsingborg
** 50% privat och 50% kommunalt
SP Ersatt med spaltgasanläggning
NAT Ersatt med naturgasdistribution till hushåll

Se även

Referenser

Tryckta källor

Kaijser, Arne (1986). Stadens ljus: etableringen av de första svenska gasverken. Linköping studies in arts and science, 0282-9800 ; 4 (1. uppl.). Malmö: LiberFörlag. Libris 7270972. ISBN 91-40-05159-5

Webbkällor

Vidare läsning

Svenska gasverksföreningens månadsblad. Stockholm: Svenska gasverksföreningen. 1934-1968. Libris 9680528
Svenska gasverksföreningens årsbok.. Stockholm: SGF. 1924-1967. Libris 871731
Almqvist, Knut; Landqvist Verner (1937). Eskilstuna stads gasverk: berättelse över ombyggnaden åren 1934-1935 samt en kort historik. Stockholm: Esselte. Libris 1360533
Bodman, Gösta (1938). Göteborgs stads gasverk: 1888-1938. Göteborg: Wezäta. Libris 1361882
Cronier Gösta, red (1960). Eskilstuna gasverk 1860-1960: [utarb. på uppdrag av Belysningsstyrelsen, Eskilstuna]. Eskilstuna: gasverket. Libris 715482
Ekdahl, David (1951). Norrköpings gasverk 1851-1951: En hundraårskrönika : Kort översikt över verksamheten under ett sekel. Norrköping: [Gasverket]. Libris 1493776
Gasklockan: Stockholms gasverk 100 år : tidning. Stockholm: Stockholms gasverk. 1953. Libris 8464108
Gasverket i Värtan: årsprojekt 2005-2006 vid Konsthögskolans arkitekturskola, Avd. för restaureringskonst. Stockholm: KKH, Arkitekturskolan, Restaureringskonst. 2006. Libris 10169064. ISBN 91-86016-31-8 (spiralh.)
Gasverkstomter i Sverige: en inventering av efterbehandlingsbehovet vid landets gasverkstomter. Rapport / Naturvårdsverket, 0282-7298 ; 4100. Solna: Naturvårdsverket. 1993. Libris 7441603. ISBN 91-620-4100-2
Göteborg. Energiverken (1988). Gasverket 1888-1988: igår, idag, i morgon. Göteborg: Energiverken i Göteborg. Libris 2456940
Harksen, Alfred (1960). Ystads gasverk 100 år.. Ystad: Gasverket. Libris 1325304
Holmqvist, Johan Olof Richard (1952). Linköpings gasverk 30/6 1952. [Illustr.].. Linköping. Libris 2709412
Holmqvist, O. (1938-). Svenska gasteknikens historia. Stockholm: Svenska gasverksföreningen. Libris 484915
Hälsingborgs gasverk 100 år: 1859-1959 : kortfattad orientering om Hälsingborgs gasverk. Helsingborg: [Gasverket]. 1959. Libris 1580777
Jacobson, John Oscar (1938). Kalmar stads gas- och elektricitetsverk 1863-1938: en minnesskrift. Kalmar: Barometerns tryckeri. Libris 1372297
Juhlin Dannfelt, Björn (1972). Stockholms gasverk: kolepoken är slut 1972. Stockholm: Stockholms gas- och vattenverk. Libris 709672
Jönsson, Edvard (1966). Gasverket i Karlskrona under nittionio år 1867-1966: en historik. [Karlskrona]: [Affärsverken]. Libris 1542960
Kaijser, Arne (1986). Stadens ljus: etableringen av de första svenska gasverken. Linköping studies in arts and science, 0282-9800 ; 4 (1. uppl.). Malmö: LiberFörlag. Libris 7270972. ISBN 91-40-05159-5
Malmö gasverk (1955). 1854 - 1954: Malmö gasverk 100 år. [Omsl.]. Stockholm. Libris 2895331
Ragnar, Martin (2007). Berlinerblått i Blåklinten: En berättelse om Visby gasverk. Visby: Gotlands hembygdsförbunds förlag. Libris 10452836. ISBN 978-91-86-80606-4
Sandahl, Bertil (1961). Linköpings gasverk 1861-1961: ett sekel i samhällets tjänst. [Linköping]. Libris 2272753
Sanner, Leif (2007). Gas i Örebro: om gasverket och stadsgasens användning under etthundratjugo år. Örebro: Författaren. Libris 10437794
Stockholms belysning: utgifven med anledning af Gasverkets femtioåriga tillvaro, den 18 december 1903 (2. uppl.). Stockholm: Stockholms gasverk. 1903. Libris 1719007
[Stål, C.] (1855). Ett besök i Stockholms gasverk. Stockholm. Libris 10175381
Sundström, Kjell (2000). Falu gasverk: industrihistorisk kartläggning med avseende på förorenad mark. Rapport / Länsstyrelsen Dalarnas län, 1403-3127 ; 2000:12. Falun: Miljövårdsenheten, Länsstyrelsen Dalarnas län. Libris 8953988
Uppsala stads gasverk 1860 26/12 1935: En kortfattad redogörelse för verkets tillblivelse och utveckling fram till våra dagar. Uppsala: Almqvist & Wiksell. 1935. Libris 1364767
Åberg, P Eric (1928). Helsingborgs stads gasverk: [Rubr.]. Malmö. Libris 3201742
Örebro gasverk 100 år: en bildkavalkad : [1860-1960]. Örebro: [Örebro stads gasverk]. 1960. Libris 1760018

Externa länkar

Sockerslottet.se: Svenska gasverk^{[död länk]}