Wikipedia

Anna Lindh

svensk politiker
Ej att förväxla med Ann Linde.

Ylva Anna Maria Lindh, född 19 juni 1957 i Enskede församling, Stockholm, död 11 september 2003 på Karolinska sjukhuset i Solna (då hemmahörande i Alla Helgona församling i Nyköping i Södermanlands län)[1], var en svensk jurist och politiker (socialdemokrat).[5]

Anna Lindh

Anna Lindh 2002.
Tid i befattningen
7 oktober 1998–11 september 2003
Monark Carl XVI Gustaf
Statsminister Göran Persson
Företrädare Lena Hjelm-Wallén
Efterträdare Laila Freivalds
Tid i befattningen
7 oktober 1994–7 oktober 1998
Monark Carl XVI Gustaf
Statsminister Ingvar Carlsson
Göran Persson
Företrädare Görel Thurdin
Efterträdare Kjell Larsson
Mandatperiod
1982–1985 (ersättare)
1998–2002
2002–2003
Valkrets Södermanlands län
Född Ylva Anna Maria Lindh
19 juni 1957
Enskede församling, Stockholm[1]
Död 11 september 2003 (46 år)
Karolinska Universitetssjukhuset, Solna
Gravplats Katarina kyrkogård[2][3][4]
Politiskt parti Socialdemokraterna
Yrke Jurist
Make Bo Holmberg (1991–2003; hennes död)
Barn 2

Hon var riksdagsledamot 1982–1985 och 1998–2003, miljöminister 1994–1998 samt utrikesminister 1998–2003.

Lindh knivhöggs av Mijailo Mijailović den 10 september 2003 på varuhuset NK i Stockholm och avled klockan 05.29 morgonen den 11 september på Karolinska sjukhuset. Vid tiden för dådet arbetade hon med folkomröstningen om införande av euro som valuta.

Anna Lindh sågs som en av de främsta kandidaterna att efterträda Göran Persson som partiledare för Socialdemokraterna. Hennes största engagemang gällde internationella samarbets- och solidaritetsfrågor samt miljöfrågor. Med dessa frågor arbetade hon hela sin karriär och var de sista fem åren av sitt liv Sveriges utrikesminister.

Biografi

redigera

Anna Lindh var dotter till konstnären Staffan Lindh och lågstadieläraren Nancy Lindh, född Westman.[6] År 1965 flyttade familjen till Hacksta utanför Grillby i Enköpings kommun, där hon samma år började på Grillbyskolan.[7][8]

Som tolvåring gick Anna Lindh 1969 med i SSU (Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund) i Trögd, en liten SSU-klubb i Enköpingstrakten.[9][10] Detta var samma år som Olof Palme blev partiledare för socialdemokraterna och statsminister. Lindh fångades tidigt av Palmes internationella engagemang och engagerade sig bland annat i protesterna mot Vietnamkriget.

I mitten av 1970-talet hade Lindh planer på att bli journalist. Hon sommarvikarierade exempelvis på Enköpings-Posten. Vid valet 1976 invaldes hon i kommunfullmäktige i Enköpings kommun för Socialdemokraterna.

Lindh studerade vid Uppsala universitet och Stockholms universitet. Hon tog juristexamen i Uppsala 1982 och var tingsnotarie vid Stockholms tingsrätt 1982-83.[11][12]

Hon blev ordförande för LSU (Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationer) år 1981.[12] Året därpå, samma år som hon avslutat sina studier, vann socialdemokraterna riksdagsvalet och Lindh kom in i riksdagen som ersättare och blev ledamot av skatteutskottet.[12]

1984 valdes Lindh till Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbunds (SSU:s) första kvinnliga ordförande och under sina sex år där engagerade hon sig i miljöfrågor och internationella frågor. År 1991 valdes hon in i socialdemokraternas verkställande utskott där hon kvarstod som medlem till sin död.[12]

Under partiets oppositionsår i riksdagen 1991–1994 var hon kultur- och fritidsborgarråd i Stockholm samt även ordförande i Stockholms stadsteater.

Lindh gifte sig 21 juni 1991 med Bo Holmberg, med vilken hon fick två söner.[13]

Riksdagsuppdrag

redigera

Miljö- och utrikesminister

redigera
 
Anna Lindh, 1995.

Efter socialdemokraternas valseger 1994 utsågs Lindh till miljöminister i regeringen Carlsson III. Statsfinanserna var till en början i kris och hon tvingades minska miljöinsatserna. I stället skärpte hon miljölagstiftningen. Tillsammans med bland andra den danske miljöministern Svend Auken arbetade hon för ett miljöprogram för Europeiska unionen med strängare lagstiftning kring miljöfarliga kemikalier. Hon blev också huvudansvarig för tillämpningen i östersjöområdet av handlingsprogrammet Agenda 21 med mål och riktlinjer från FN:s miljömöte i Rio de Janeiro 1992.

Anna Lindh bosatte sig med sin familj i Nyköping 1996. Efter riksdagsvalet 1998 utsågs hon till utrikesminister i Göran Perssons regering, vilket hon förblev till sin död. Lindh var angelägen om ett starkt Förenta nationerna och hon ville att EU skulle föra en gemensam utrikespolitik för att undvika konflikter. Lindhs första stora uppgift som svensk utrikesminister blev att engagera sig i konflikten mellan den kosovobaserade gerillarörelsen UÇK och Serbiens militärmakt.

En höjdpunkt i Lindhs karriär var under Sveriges ordförandeskap i EU 2001. Hon var då ordförande för ministerrådet med ansvar för utrikesfrågor. Samma år reste hon även med EU:s talesperson i utrikes- och säkerhetsfrågor Javier Solana till Makedonien under konflikten i Makedonien 2001 och förhandlade fram en överenskommelse som förhindrade inbördeskrig.

Då Irakkriget inleddes i mars 2003 sade Lindh att ”ett krig som förs utan stöd i FN:s stadga är ett stort misslyckande”. Hon propagerade även för en större respekt för folkrätten och de mänskliga rättigheterna i Israel–Palestina-konflikten. Hon kritiserade såväl Ariel Sharons regering som de palestinska självmordsbombarna.

Folkomröstningen om euro

redigera
Huvudartikel: Folkomröstningen om införande av euron (Sverige)

Anna Lindh sågs som en av de främsta kandidaterna att efterträda Göran Persson som socialdemokraternas partiledare. De sista veckorna av sitt liv arbetade hon intensivt för ett ja i folkomröstningen om införande av euro som valuta.

Under eftermiddagen den 11 september, då Anna Lindh hade avlidit, hölls ett partiledarmöte med alla riksdagspartiers ordförande, där man beslutade att genomföra folkomröstningen om införande av euro som planerat; folkets rådgivande beslut i frågan skulle följas men att allt politiskt kampanjande och debatterande skulle avbrytas. Rapporter kom om ett fåtal kampanjande lokalpolitiker runtom i landet men i stort följdes beslutet. Som en av de mest populära politikerna på ja-sidan var Lindh en av frontfigurerna i kampanjen och hennes ansikte fanns på annonstavlor, som började tas ner samtidigt som tv-reklam i frågan drogs tillbaka. Alla svenska kanaler slutade att sända reklam från kvällen den 10 september till sent den 11 september för att hjälpa SVT att sprida nyheter. Däremot hölls folkomröstningen som planerat den 14 september 2003. Trots spekulationer om sympatiröster för ja-sidan vann nej-sidan en förkrossande seger med 55,9 procent av de avgivna rösterna, mot 42,0 procent för ja-sidan och 2,1 procent blanka röster.

Egyptenaffären

redigera
Huvudartikel: Egyptenavvisningarna

I ett reportage den 17 maj 2004 i TV4:s program Kalla fakta visades hur två egyptier, Ahmed Agiza och Mohammed Al Zery, avvisades i december 2001. Justitieombudsmannen riktade mycket skarp kritik mot Säpos agerande vid utvisningen.[14] Sveriges agerande kritiserades senare av bland annat FN:s tortyrkommitté, Europarådet samt Amnesty International.[15] I sin granskning drog JO slutsatsen att Lindh, under sin period som utrikesminister, informerades av Säpo om, och godtog möjligheten att, den amerikanska säkerhetstjänsten CIA:s flygplan kunde användas vid avvisningar.[16]

Mordet på Anna Lindh

redigera
Huvudartikel: Mordet på Anna Lindh
 
Anna Lindh med Serbiens premiärminister Zoran Đinđić som mördades två timmar innan han skulle träffa Anna Lindh i Belgrad, mars 2003.

Tillsammans med en väninna, Eva Franchell, var Lindh på onsdagseftermiddagen den 10 september 2003 ute i centrala Stockholm för att handla kläder. Under ett besök på varuhuset NK blev hon på första våningen överfallen och mycket allvarligt knivskuren av den då okände Mijailo Mijailović strax efter klockan 16.00. Lindh hade vid tillfället inget personskydd av Säpo. Klockan 16.41 gick nyhetsbyrån TT ut med nyheten att utrikesministern hade blivit knivskuren.[17]

Vid ankomsten till Karolinska sjukhuset i Solna klockan 16.39 var hon vid medvetande men visade tecken på inre blödningar, varpå man omedelbart beslutade om operation. Därvid kunde läkarna konstatera att Lindh hade en kraftig blödning från leverskada och från flera stora blodkärl i buken. Omfattande blodtransfusion krävdes under operationen.[18][19] Klockan 3.00 beskrev två av läkarna hennes tillstånd som kritiskt men stabilt inför journalister. Blödningen bedömdes vara under kontroll och Lindh hade nu fått en mycket stor mängd blod, sammanlagt 80 liter.[20][21] Klockan 4.30 inträffade en hastig försämring på grund av skadechock och hon avled klockan 5.29 på morgonen torsdagen den 11 september 2003.[21]

Mordet på Lindh resulterade i en massiv polisinsats. Den 13 september släppte polisen en bild på den misstänkte mördaren, tagen av en övervakningskamera. Den 16 september greps en misstänkt, ”35-åringen”, vars person och liv analyserades i detalj i media. Den 24 september släpptes han och en ny misstänkt, Mijailo Mijailović, greps. Han förnekade all inblandning fram till den 6 januari 2004, då han erkände mordet. Han dömdes till livstids fängelse.

Som tillförordnad utrikesminister efter Lindh utsågs bistånds- och migrationsminister Jan O. Karlsson, vilken sedan efterträddes av Laila Freivalds.

Mordet på Lindh sågs av många som en attack på det öppna svenska samhället.[22][23]

Nationella och internationella reaktioner

redigera
 
Anna Lindhs gravvård av Annie Winblad Jakubowski vid Katarina kyrka i Stockholm.

Lindh var en folkkär politiker och var vid sin död den fjärde mest beundrade kvinnan i Sverige enligt en Sifo-mätning som årligen genomförs på ICA-kurirens uppdrag.

Socialdemokraterna anordnade med anledning av Lindhs död en minneshögtid i Blå hallen i Stockholms stadshus den 19 september 2003 för inbjudna gäster. Bland talarna märktes Sveriges kung Carl XVI Gustaf, statsminister Göran Persson, EU-kommissionären med ansvar för utrikesfrågor Chris Patten, Sveriges EU-kommissionär Margot Wallström och Greklands svensktalande utrikesminister George Papandreou. USA:s utrikesminister Colin Powell kunde ej delta på grund av trafikproblem. Familjen och de närmsta vännerna tog avsked vid en enskild begravningsceremoni i Ersta kyrka i Stockholm den 20 september. Lindh gravsattes på Katarina kyrkogård i Stockholm, trots att hon vid dödsfallet var bosatt i Nyköping.

Många minneshögtider hölls för Lindh i Sverige och världen över genom Svenska kyrkan i utlandet.

Eftermäle

redigera
 
Minnessten i Budapest, Ungern. Inskription: Resignation is our biggest enemy ("Resignationen är vår största fiende").

Efter mordet kom kondoleanser från många av världens ledare. Hennes arbete rönte stor internationell uppskattning och hon hade goda kontakter runtom i världen. Bland annat sade FN:s generalsekreterare Kofi Annan: ”Hon var en stor ledare. Hon var självständig, modig och en sann internationalist.”[24] Därefter har flera stipendier och stiftelser fått hennes namn. Många platser och lokaler har uppkallats efter Lindh och hon har postumt fått hedersbetygelser, såväl nationellt som internationellt.

Anna Lindhs Minnesfond

redigera

Anna Lindhs Minnesfond är en partipolitiskt obunden stiftelse grundad i september 2003 strax efter Lindhs bortgång. Verksamheten finansieras genom gåvor, främst från privatpersoner och organisationer.[25] Anna Lindhs Minnesfond stödjer personer och organisationer som verkar i Lindhs anda.[25]

Utmärkelser och hedersbetygelser

redigera
 
Minnesmärke i glas till Anna Lindhs minne på Medborgarplatsen i Stockholm.

Nationella

redigera

Den 10 september 2004, på årsdagen av knivöverfallet, restes en minnessten i glas på Medborgarplatsen i Stockholm, på den plats där Lindh höll sitt sista tal.

Torget vid korsningen Götgatan - Vartoftagatan på Södermalm i Stockholm fick i juni 2007 namnet Anna Lindhs plats. Platsen invigdes den 6 maj 2010 av stadsbyggnadsborgarrådet Kristina Alvendal och oppositionsborgarrådet Carin Jämtin.[26] I Grillby i Enköpings kommun invigdes den 4 juni 2004 en park uppkallad efter Lindh.[8]

När Utrikespolitiska institutets och Försvarshögskolans bibliotek slogs samman fick den nybildade institutionen namnet Anna Lindh-biblioteket. Det invigdes 2005 och ligger i Stockholm.

Internationella

redigera

År 2004 utsågs Lindh till Årets europé i Sverige med motiveringen För hennes starka engagemang och deltagande i det arbete som lett fram till utvidgningen av den Europeiska Unionen. Priset mottogs av hennes make.[27]

I april 2004 hedrades Lindh postumt med utmärkelsen Årets statsman (Statesman of the Year Award) av East West Institute, en transatlantisk tankesmedja som organiserar årliga säkerhetskonferenser i Bryssel. Statsminister Göran Persson mottog utmärkelsen i hennes namn på Hotel Waldorf Astoria i New York. Det var första gången priset gick till en svensk och första gången det utdelades postumt.[28]

En stiftelse för dialog mellan olika kulturer har uppkallats efter Lindh, The Anna Lindh Euro-Mediterranean Foundation for the Dialogue of Cultures. Stiftelsen är ett resultat av Barcelonaprocessen, EU:s samarbete med länderna runt södra och östra Medelhavet. Stiftelsens budget är på 10 miljoner euro. Arbetet sker via konferenser, översättningar och diskussioner om sociala system och värderingar.[29] Stiftelsens namn föreslogs av Egypten vid ett möte den 25 september 2003.[30]

Costa Rica namngav 2005 en nyfunnen stekel efter Anna Lindh till Polycyrtus lindhae. Bakgrunden var hennes stöd för att bevara landets biologiska mångfald. "Polycyrtus lindhae har mycket gemensamt med Anna Lindh", motiverade professor Roberto Artavia Loría, chef för landets institut för biodiversitet. "Stekeln är vacker och färgsprakande och spelar en viktig roll i korsbefruktningen av många arter i våra regnskogar. Anna Lindh var en dynamisk och färgstark individ som reste runt i världen och korsbefruktade det globala arbetet för att bevara den biologiska mångfalden."[31]

Harvard University instiftade 2006 en professur i globalt ledarskap och statskunskap till minne av Lindh. Krigskorrespondenten Samantha Power, senare USA:s FN-ambassadör, är den första innehavaren av professuren som benämns The post of Anna Lindh Professor of Practice of Global Leadership and Public Policy.[28][32]

Flera platser utomlands bär hennes namn. 2004 invigdes på Gran Canaria gatan Avenida Ministra Anna Lindh med ett minnesmärke. Ett mötesrum i Europeiska rådets hus i Bryssel är uppkallat efter Lindh och 2011 fick en gata i den kosovska staden Peja (Peć) hennes namn.[33]

Gator och torg uppkallade efter Anna Lindh

redigera

Sverige

redigera

Övriga världen

redigera

Se även

redigera

Referenser

redigera

Noter

redigera
  1. ^ [a b] Sveriges dödbok 1901–2013 Swedish death index 1901-2013 (Version 6.0). Solna: Sveriges släktforskarförbund. 2014. Libris 17007456. ISBN 9789187676642 
  2. ^ Svenskagravar.se, läs online, läst: 24 juni 2024.[källa från Wikidata]
  3. ^ Find A Grave-ID: 7860996, läst: 18 maj 2018.[källa från Wikidata]
  4. ^ Katarina kyrkogård Stockholm - Anna Lindh, Kulturgravar, YouTube-videoidentifikator: ExCPzYoFdI0, läs online, läst: 17 november 2019.[källa från Wikidata]
  5. ^ Biografi, Anna Lindhs Minnesfond
  6. ^ LINDH, A F STAFFAN, konstnär, Hemmestavik i Vem är Vem? / Svealand utom Stor-Stockholm 1964 / s 488.
  7. ^ "Anna Lindhs park". Enkoping.se. Läst 12 juni 2018.
  8. ^ [a b] ”Anna Lindhs park”. Enkoping.se. 22 juli 2009. Arkiverad från originalet den 24 maj 2012. https://archive.is/20120524191440/http://www.enkoping.se/swwwing/app/cm/Browse.jsp?PAGE=51627. Läst 16 december 2009. 
  9. ^ Pettersson, Olle (2001). Hundra år av rörelse. Socialdemokraterna i Enköping 1901-2001. ISBN 91-631-0777-5. sid. 55-58 
  10. ^ I ständig rörelse. Den socialdemokratiska rörelsen inom Enköpings kommun 1901-2016. ISBN 978-91-639-1766-0. 2016. sid. 82-84, 172-178 
  11. ^ "Universitetet sörjer Anna Lindh". UU.se. 11 september 2003. Läst 12 juni 2018.
  12. ^ [a b c d] Socialdemokraterna Anna Lindh Arkiverad 23 augusti 2010 hämtat från the Wayback Machine. (läst 21 oktober 2011)
  13. ^ ”Ibland känns det väldigt ensamt”. Aftonbladet. 11 september 2008. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article11509266.ab. 
  14. ^ Arenander, Inger (22 mars 2005). ”Kritik mot Säpo för avvisning av egyptier”. Sveriges Radio: Ekot. Arkiverad från originalet den 11 februari 2008. https://web.archive.org/web/20080211235459/http://www.sr.se/Ekot/artikel.asp?artikel=581526. Läst 18 juni 2006. 
  15. ^ DN (14 juni 2006). ”Amnesty kritiserar Sverige för avvisning”. Dagens Nyheter. Arkiverad från originalet den 1 oktober 2007. https://web.archive.org/web/20071001091639/http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=552385. Läst 18 juni 2006. 
  16. ^ JO: Lindh godkände USA-inblandning tv4.se Hämtad 18 juni 2006.
  17. ^ Unsgaard 2005, s. 122.
  18. ^ Unsgaard 2005, ss. 120–122.
  19. ^ Unsgaard 2005, s. 134.
  20. ^ Unsgaard 2005, ss. 134–146.
  21. ^ [a b] Unsgaard 2005, s. 150.
  22. ^ Expressen: Chock, sorg och vrede Arkiverad 9 augusti 2011 hämtat från the Wayback Machine.. Läst: 2011-02-20
  23. ^ En djup sorg som kan öppna Sveriges ögon. Läst: 2011-02-20
  24. ^ ”Starka reaktioner från ledande politiker i hela världen”. SVT Play. 11 september 2003. Arkiverad från originalet den 27 juli 2014. https://archive.is/20140727121953/www.svtplay.se/klipp/167456/starka-reaktioner-fran-ledande-politiker-i-hela-varlden. Läst 13 marst 2017. 
  25. ^ [a b] ”Anna Lindhs Minnesfond”. Arkiverad från originalet den 9 augusti 2013. https://web.archive.org/web/20130809120421/http://annalindhsminnesfond.se/om-oss/. Läst 22 april 2013. 
  26. ^ Gyllenberg, Eva-Karin (6 maj 2010). ”Anna Lindhs plats invigd”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/sthlm/anna-lindhs-plats-invigd. Läst 10 september 2010. 
  27. ^ ”Anna Lindh utsedd till årets europé”. Annalindhsminnesfond.se. 10 maj 2004. Arkiverad från originalet den 12 augusti 2010. https://web.archive.org/web/20100812063841/http://www.annalindhsminnesfond.se/aktuellt/aktuellt.asp?id=36. Läst 1 augusti 2008. 
  28. ^ [a b] ”Anna Lindh, 1957-2003”. Regeringen.se. 28 april 2004. Arkiverad från originalet den 15 juni 2013. https://web.archive.org/web/20130615220316/http://www.regeringen.se/sb/d/3839. Läst 31 juli 2008. 
  29. ^ ”Dialogstiftelse får namn efter Anna Lindh”. Annalindhsminnesfond.se. 24 maj 2004. Arkiverad från originalet den 12 augusti 2010. https://web.archive.org/web/20100812063835/http://www.annalindhsminnesfond.se/aktuellt/aktuellt.asp?id=37. Läst 1 augusti 2008. 
  30. ^ Pace, Michele. ”Meddling or Muddling with the Mediterranean? French, Spanish and Italian Foreign Policy Making Towards the "South"”. i Peter Seeberg (på engelska). EU and the Mediterranean : Foreign Policy and Security. University Press of Southern Denmark. sid. 136. ISBN 978-87-7674-220-1 
  31. ^ ”Anna Lindh gav namn åt nyfunnen stekel i Costa Rica”. Annalindhsminnesfond.se. 16 mars 2004. Arkiverad från originalet den 25 november 2011. https://web.archive.org/web/20111125012418/http://www.annalindhsminnesfond.se/aktuellt/aktuellt.asp?id=63. Läst 1 augusti 2008. 
  32. ^ Gavel, Doug (14 september 2006). ”Power named first Anna Lindh Professor” (på engelska). http://news.harvard.edu/gazette/story/2006/09/power-named-first-anna-lindh-professor/. Läst 29 juli 2008. 
  33. ^ Sveriges UD om Anna Lindhs gatas invigning i Peja den 28 september 2011.

Tryckta källor

redigera

Vidare läsning

redigera

Externa länkar

redigera
Företrädare:
Jan Nygren 		Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbunds ordförande
1984–1990 		Efterträdare:
Karl-Petter Thorwaldsson
Företrädare:
Karin Jonsson
Brand-, park- och fritidsborgarråd 		Kultur- och fritidsborgarråd i Stockholms stad
1991–1994 		Efterträdare:
Tjia Torpe
Skol- och kulturborgarråd
Företrädare:
Per Sundgren
Kulturborgarråd 		Efterträdare:
Margareta Olofsson
Miljö- och fritidsborgarråd
Företrädare:
Görel Thurdin
Sveriges miljö- och naturminister 		Sveriges miljöminister
1994–1998 		Efterträdare:
Kjell Larsson
Företrädare:
Lena Hjelm-Wallén 		Sveriges utrikesminister
1998–2003 		Efterträdare:
Jan O. Karlsson
(tillförordnad)
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Anna_Lindh&oldid=55975478”