Margareta av Anjou, född 23 mars 1430, död 25 augusti 1482, var genom sitt äktenskap med Henrik VI drottning av England 1445–1461 och 1470–1471 och en politisk aktör under Rosornas krig.[1]
| Margareta av Anjou | |
|---|---|
| |
| Margareta av Anjou | |
| Kröning | 30 maj 1445 |
| Företrädare | Katarina av Valois |
| Efterträdare | Elizabeth Woodville |
| Barn | Edvard av Westminster |
| Föräldrar | René I av Neapel Isabella av Lothringen |
| Född | 23 mars 1430 Pont-à-Mousson, Lorraine |
| Död | 25 augusti 1482 (52 år) Anjou, Frankrike |
| Begravd | Angerskatedralen, Anjou |
| |
Tidigt liv
redigeraMargareta föddes i provinsen Lorraine i Frankrike och var dotter till kung Rene I av Neapel, som även var hertig av Anjou och kung av Sicilien, och den regerande hertiginnan Isabella I av Lothringen.
Drottning
redigeraMargareta gifte sig med den åtta år äldre kung Henrik VI 23 april 1445 i Titchfield i Hampshire. Henrik, som var mer intresserad av religion och lärdom än militära göromål, var ingen framgångsrik kung. Han hade suttit på tronen sedan han bara var några månader gammal och hans handlingar hade styrts av förmyndare. Då han gifte sig med Margareta var hans psykiska hälsa redan dålig och vid den ende sonens födelse 13 oktober 1453 hade kungen fått ett mentalt sammanbrott. Det gick rykten om att han inte kunde få barn och att den nye prinsen av Wales var resultatet av en utomäktenskaplig förbindelse.
Rosornas krig
redigeraMargareta förhöll sig politiskt passiv tills maken hotades av avsättning av den äregirige Rikard, hertig av York. Kungen var tillfångatagen, men Margareta lyckades fly och samla ihop en armé i Wales och norra England där hon fick hjälp av Henriks halvbror, Jasper Tudor. 1459 utmynnade oroligheterna i slaget vid Blore Heath, där Margareta sägs ha bevittnat hur hennes befälhavare James Touchet, Lord Audley besegrats av den yorkiska armén under Rikard Nevilles ledning.
Genom att flytta sitt högkvarter till York nådde hon stor framgång i slaget vid Wakefield 30 december 1460, då de enade arméerna under hertigen av York och earlen av Salisbury krossades. Margareta lät halshugga dem båda och placera deras huvuden på staden Yorks portar. Hon fortsatte med en seger vid St Albans 22 februari 1461, där hon besegrade de yorkiska trupperna under ledning av Rikard Neville, earl av Warwick, och befriade sin make.
4 mars 1461 besegrades den lancastriska armén vid slaget vid Towton av Rikards son, Edvard, som avsatte kung Henrik och utropade sig själv till kung. Margareta var övertygad om att hon skulle kunna vinna tillbaka sin sons arv och flydde tillsammans med honom till Wales och senare till Skottland. Därifrån tog hon sig till Frankrike och fann en allierad i Ludvig XI av Frankrike. Han föreslog att hon skulle söka upp en av Edvards tidigare anhängare, Rikard Neville, earl av Warwick, som hade blivit osams med sin tidigare vän, och nu sökte hämnd i hopp om att kunna återfå sitt politiska inflytande. Warwicks dotter, Anne Neville, gifte sig med Margaretas son, Edvard, prins av Wales, för att stärka alliansen. Margareta krävde att Warwick skulle återvända före henne till England för att visa sig värdig innan hon följde efter. Han gjorde detta och återinsatte Henrik VI på tronen kort under slutet av 1470.
Senare liv
redigeraDå Margareta, sonen och svärdottern var redo att återvända till England hade dock Warwick besegrats och dödats av den återinsatte Edvard IV. Margareta tvingades leda sin egen armé i slaget vid Tewkesbury 1471, där de besegrades och sonen dödades. Under de senaste tio åren hade hon fått ett rykte om sig att vara våldsam och hänsynslös, men var nu en bruten själ. Hon spärrades in i Towern i London tills den franske kungen betalade en lösesumma för att hon skulle frisläppas. Hon dog 25 augusti 1482, i Anjou, där hon även begravdes.
Anfäder
redigera
Källor
redigera- ^ Maurer, Helen E. (2004). Margaret of Anjou: Queenship and Power in Late Medieval England. Boydell Press.
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.